Finlands geografi

Finlands geografi är den geografiska beskrivningen av Republiken Finland. Landet präglas av låglänt topografi eftersom en övervägande del av Finlands landyta är en del av den baltiska skölden som ligger lågt och som kraftigt har eroderats och blivit utjämnad. Berggrunden består av prekambriskt urberg.

Inlandsisen har under den senaste istiden till stor del format landskapet och spår av den är bland annat moränryggar och rullstensåsar. Ytterligare utmärkande i Finlands naturlandskap, som beror på istiden och som givit landet dess smeknamn "de tusen sjöarnas land", är det stora antalet långdragna och flikiga sjöar och våtmarksområden. Dessas sammanlagda antal är cirka 188 000 och de största är Saimen, Ule träsk, Enare träsk och Päijänne. De längsta älvarna är Kemi älv och Muonioälven, som är biflod till Torne älv och gränsflod mot Sverige.

Kusten är mycket splittrad, lång och sönderskuren, och utanför den finns en vidsträckt skärgård, påtagligast i Norra Kvarken och i sydväst. Bottenvikskusten är å andra sidan långgrund.

Den splittrade kusten och de flikiga sjöarna är två egenskaper i topografin som har anknytning till de många system av sprickor som finns i berggrunden samt den i dessa mer djupgående erosionen.

Politiskt gränsar Finland till Sverige, Norge och Ryssland och de omgivande vattnen är Bottenviken, Bottenhavet, Östersjön och Finska viken.