Kinesisk postromanisering

Kinesisk postromanisering, eller Chinese Postal Map Romanization (kinesiska: 郵政式拼音; pinyin: Yóuzhèngshì pīnyīn), är ett romaniseringssystem för kinesiska ortnamn som kom i bruk under den sena Qingdynastin. Det blev officiellt godkänt på en kejserlig postkonferens (帝國郵電聯席會議) som hölls i Shanghai våren 1906. Postromaniseringen förblev normerande på västerländska kartor långt in på 1900-talet och trängdes inte ut av pinyin förrän efter 1979, då Folkrepubliken Kinas regering gjorde detta obligatoriskt i alla engelskspråkiga publikationer.

Systemet byggde på det då rådande romaniseringssystemet Wade-Giles, men tog också hänsyn till hävdvunna europeiska stavningssätt, kinesiska dialektala uttal och historiska uttal av ortnamn.

Huvudavvikelserna från Wade-Giles var bland annat:

Det nästan fullständiga utelämnandet av diakritiska tecken och accenter.
Chi, ch'i och hsi (pinyin ji, qi, och xi) återgavs som antingen tsi, tsi och si, eller som ki, ki och hi beroende på historiska uttal som till exempel:
- Peking (Pei-ching, Beijing)
- Tientsin (T'ien-chin, Tianjin)
- Tsinan (Chi-nan, Jinan)
Om den inte är den enda vokalen i en stavelse blir u Wade-Giles i stället w:
- Ankwo (An-kuo, Anguo)
- Chinchow (Chin-chou, Jinzhou)
Si motsvarar ofta xi i pinyin:
- Kwangsi (Guangxi), Sian (Xi'an), Sinkiang (Xinjiang), Shansi (Shanxi) och Sining (Xining)
Ortnamn i Guangdong, Guangxi och Fujian romaniserades ofta utifrån lokala dialekter, som hakka, kantonesiska och minnan-dialekterna:
- Amoy (Hsia-men, Xiamen)
- Swatow (Shan-t'ou, Shantou)
- Quemoy (Chin-men, Jinmen)
Populära innarbetade europeiska ortnamn behölls, i synnerhet i de gamla fördragshamnarna:
- Canton (Kuang-chou, Guangzhou)

Andra ortografiska egenheter var:

hs- blev sh- eller -s, till exempel Kishien (från Chi-hsien)
-ê (schwa) och -ei blev båda -eh, till exempel Chengteh (från Ch'eng-te') och Pehkiao (från Pei-ch'iao). -ê kunde ibland återges -e eller -ei.
avslutande u blir ibland-uh, t.ex. Wensuh (från Wen-su)