Monoteism

Monoteism (av grekiska monos, och teos, gud) är dyrkan av en personlig gud med förnekande av andra gudars tillvaro, till skillnad från mångguderi (polyteism) och dyrkan av en opersonlig allkraft (panteism).

Vanligtvis förutsätts att den ende guden har skapat världen. Även människan antas ha skapats av den ende guden. I flera monoteistiska religioner sägs människan ha skapats till guds avbild. Här skiljer sig religionerna åt i det att människan antingen anses enbart andligen (i sin själ) vara guds avbild eller också guds avbild till både kropp och själ.

Uppfattningen att gud efter skapelsen agerat i historien kallas teism, medan uppfattningen att han inte påverkat världen efter skapelsen kallas deism. Jämför även panteism, som innebär att världen är Gud och panenteism, vilket innebär att världen är en del av Gud. Det besläktade begreppet monolatri betyder att ett folk dyrkar en enda gud men accepterar tanken på att andra folk kan dyrka andra gudar. Flera monoteistiska religioner har först genomgått ett tillstånd av monolatri. Polyteism å sin sida är religiösa system med en (vanligen hierarkisk) mångfald av gudar med olika funktioner.

Tidiga monoteistiska religioner, som ursprungligen var monolatriska, är zoroastrism, judendom och den soldyrkan farao Akhenaton införde i Egypten. Zarathustra och Akhenaton var förmodligen samtida med varandra. Moses anses inte vara en historisk person och judendomens monoteism kan vara en påverkan från zoroastrism på 500-talet f.Kr.

Om judendomens, kristendomens och islams gud ska uppfattas som samma gud är en kontroversiell fråga. Hinduismen, som egentligen är en samling av närbesläktade religioner med de gemensamma nämnarna att de uppstått på den indiska subkontinenten och främst har sina anhängare bland dagens indiska folk, definieras ibland som polyteistisk. Många hinduer uppfattar emellertid de många gudarna som manifestationer av den enda guden och ses som medel för att förnimma denna svårgripbara och svårdefinierade gud. ^[1] Det finns även monoteistisk hinduism där Vishnu betraktas som den ende guden och Krishna som dennes fulländade inkarnation eller avatar. Bhakti är detsamma som villkorslös monoteism.