Operation Barbarossa

Operation Barbarossa
Del av östfronten under andra världskriget
Tysk offensiv 1941 mot Sovjetunionen.
Ägde rum 22 juni 1941 till 5 december 1941 Plats Polen, Belarus, Ukraina, Moldavien, Estland, Lettland, Litauen, Västra Ryssland Utfall Axelmakterna erövrade stora delar av Sovjetunionen och orsakade stora förluster för Röda armén, men misslyckades i sina övergripande strategiska mål att besegra Sovjetunionen i ett blixtkrig Territoriella ändringar Tysk ockupation av Estland Tysk ockupation av Lettland Tysk ockupation av Litauen Tysk ockupation av Belarus Tysk ockupation av Ukraina Rumänsk ockupation av Transnistrien Finsk ockupation av Karelen
Stridande
Tyskland  Rumänien  Finland  Italien  Ungern  Slovakien  Kroatien	Sovjetunionen
Befälhavare och ledare
Adolf Hitler Franz Halder Wilhelm Ritter von Leeb Fedor von Bock Gerd von Rundstedt Ion Antonescu Gustaf Mannerheim	Josef Stalin Georgij Zjukov Aleksandr Vasilevskij Semjon Budjonnyj Kliment Vorosjilov Semjon Timosjenko Markian Popov Fedor Kuznetsov Dmitry Pavlov   † Ivan Tyulenev
Styrka
2,5 miljoner[1] 3 600 stridsvagnar, 1916 flygplan[2]	~3,2 miljoner till en början (senare 5 miljoner mer) 12 000-15 000 stridsvagnar, 35 000-40 000 flygplan (11 357 stridsklara den 22 juni 1941)[3]
Förluster
162 799 döda[4] 579 795 skadade[4] 32 484 saknade[4]	802 191 döda(endast dokumenterade förluster)[5] 3 000 000 skadade 3 367 206 tillfångatagna.[6] 21 200 flygplan förstörda[7][8][9] 20 500 stridsvagnar förlorade

Operation Barbarossa (tyska: Unternehmen Barbarossa, efter Fredrik I Barbarossa) var kodnamnet för Nazitysklands invasion av Sovjetunionen som inleddes den 22 juni 1941, under andra världskriget.^[10] Över 4,5 miljoner soldater från axelmakterna invaderade Sovjetunionen längs en 2 900 km lång front.^[11] Förutom det stora antalet trupper inblandade fanns också 600 000 motorfordon och 750 000 hästar.^[12] Planeringen för Operation Barbarossa inleddes den 18 december 1940; de hemliga förberedelserna och den militära operationen i sig varade nästan ett år, från vår till vinter 1941. Den sovjetiska krigsmakten stod emot Wehrmachts breda angrepp och Adolf Hitler besegrade inte Sovjetunionen. Sovjetunionens situation förblev dock svår även efter att offensiven stannat upp. Taktiskt sett hade tyskarna vunnit ett antal övertygande segrar och ockuperade några av de viktigaste ekonomiska områdena i landet, främst i Ukraina.^[13] Trots stora initiala framgångar nådde inte tyskarna sina anfallsmål och trycktes tillbaka från Moskva. Tyskland och dess allierade kunde därefter inte igångsätta en samtidig offensiv längs hela den sovjetisk-tyska fronten.^[14]

Operation Barbarossas misslyckande att på slagfältet slå Röda armén och på så sätt besegra Sovjetunionen, tvingade fram fortsatta tyska offensiva operationer på östfronten. 1942 inleddes nästa offensiva fas för tyskarna i form av operation Blå som kom att kulminera med det avgörande tyska nederlaget i slaget vid Stalingrad. 1943 satte Hitler sitt hopp till operation Zitadelle som också blev ett misslyckande. Därefter var den tyska offensiva förmågan i stort uttömd varefter återstoden av kriget kom att innebära sovjetiska offensiver som ledde fram till Berlins fall och Tysklands kapitulation i maj 1945.

Operation Barbarossa var den största militära operationen i mänsklighetens historia både till styrkornas storlek och antalet dödsoffer.^[15] Dess misslyckande var en vändpunkt i Tredje rikets framgångar. Operation Barbarossa öppnade östfronten, där större militära styrkor uppehölls än i någon annan krigsskådeplats i världshistorien.