Retrogardism

Retrogardismen är en konst- och litteraturinriktning som i Skandinavien inspirerats av de skånska poeterna Clemens Altgård och Håkan Sandell som skrev stridsskriften och poetiken Om retrogardism (1995) (svenska); I Danmark presenterades och översattes avsnitt av Om retrogardism av Fredrik Stjernfelt i tidskriften Kritik, i Norge presenterade Cathrine Grøndahl boken i Morgenbladet. Bokens två essäer hävdade en dynamisk "nytraditionell" diktkonst under devisen tradition är förnyelse. En mening ur Om retrogardism som ofta citerats i media är Clemens Altgårds: "Retrogardismen [...] strävar efter återupprättande av förlorade sammanhang och återupplivandet av förbrukade språksystem."^[1]

Begreppet retrogardism användes ursprungligen av det slovenska konstnärskollektivet Neue Slowenische Kunst (NSK), en rörelse som har vissa gemensamma drag med den skandinaviska linjen.^[2]

Retrogardismen saknar manifest, men kan ändå sägas präglas av nyromantik och en uppvärdering av traditionella tekniker och verkningsmedel inom såväl litteratur, arkitektur, konst som musik. Retrogardism kan på det viset ses som avantgardismens motsats.^[3][4] Retrogardismen är enligt litteraturvetaren Guiliano D'Amico (2020) en estetik som ställer sig 1. emot en evolutionär tanke om en konst som blir bättre och bättre, i takt med framsteget, 2. emot en förståelse av historiesyn som förutsätter en specifik typ av konst för varje epok, 3. emot avantgardismens idé om evigt nyskapande 4. för ett formmässigt medvetande, må det vara i metriskt eller figurativt avseende, 5. för det mänskliga, det känsloladdade och det sköna, 6. för hantverket, och emot postmodernismens reproducerbara konst.^[5]

Strömningen samlades 1997 i tidskriften Aorta, senare även i tidskriften Kilden, och lever vidare bland annat genom utgivning av antologier på Carl Forsbergs bokförlag, de norska poeterna Ronny Spaans, Eirik Lodén och Henning Næss samt det nyfigurativa måleriet i Oslo, där bildkonstnären Christopher Rådlund blev en av eldsjälarna. Inom musikområdet kan komponisten Marcus Paus nämnas.