Urbanisering

Urbanisering (av latin urbs, "stad"), är en folkförflyttning från landsbygd till stadsområden. I statistiken är urbanisering ett procenttal på hur stor andel av ett områdes befolkning som bor i städer. I det beräkningssätt av urbaniseringsgrad som Förenta nationerna rekommenderar används en definition av stad som ett stadsområde med minst 20 000 invånare. Urbanisering är motsatsen till ruralisering. Det förstnämnda innebär att människor flyttar från glesbefolkade, isolerade regioner in till tätbebyggda områden där det redan bor många människor så att avstånden till närmaste grannar minskar, enkelt uttryckt. En ruralisering innebär därmed motsatsen, att människor flyttar ifrån varandra och att avstånden förstoras. Den globala trenden är en allt mer tilltagande urbanisering.

I den svenska statistiken som insamlas och utarbetas av Statistiska centralbyrån kan utläsas hur stor andel av befolkningen som bor i tätorter, vilket är en detaljeringsgrad ner till sammanhängande bebyggelseområden med minst 200 personer. Detta fastslogs som en gemensam nordisk tätortsdefinition vid det nordiska chefsstatistikermötet 1960 och tillämpas sedan dess. Tidigare under 1900-talet hade begreppet tätort varierat.^[1] För äldre århundraden, som saknar statistik om tätortsområden, används i stället statistik som grundar sig på den administrativa indelningen i städer och landsort.

Andel av befolkningen i ett land, vilka är bosatta i städer, betecknas urbaniseringsgraden.