Anthony Eden

Den här artikeln omfattas av Wikipedias policy om biografier. Den behöver fler källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Anthony Eden
Storbritanniens premiärminister
Tid i befattningen 7 april 1955–9 januari 1957
Monark	Elizabeth II
Företrädare	Winston Churchill
Efterträdare	Harold Macmillan
Född	12 juni 1897 Windlestone Hall nära Bishop Auckland, County Durham, Storbritannien
Död	14 januari 1977 (79 år) Alvediston, Wiltshire, Storbritannien
Gravplats	Wiltshire[1]
Politiskt parti	Konservativa partiet
Alma mater	Eton College Christ Church, Oxford
Yrke	Parlamentsledamot
Maka	Beatrice Beckett (1923–1950) Clarissa Churchill (1952–hans död 1977)

Robert Anthony Eden, 1:e earl av Avon, född 12 juni 1897 nära Bishop Auckland i County Durham, död 14 januari 1977 i Alvediston i Wiltshire, var en brittisk konservativ politiker, som var utrikesminister 1935–1938, 1940–1945 och 1951–1955, samt premiärminister 1955–1957.^[2]

Eden blev utrikesminister vid 38 års ålder, innan han avgick i protest mot Neville Chamberlains eftergiftspolitik gentemot Mussolinis fascistiska regim i Italien.^[3][4] Han innehade återigen den positionen under större delen av andra världskriget, och en tredje gång i början av 1950-talet. Efter att ha varit Winston Churchills ställföreträdare i nästan 15 år efterträdde Eden honom som ledare för det konservativa partiet och premiärminister 1955, och en månad senare vann han ett allmänt val.

Edens rykte som en skicklig diplomat överskuggades 1956 när USA vägrade att stödja den brittisk-franska militärens svar på Suezkrisen, vilket kritiker över partigränserna betraktade som ett historiskt bakslag för brittisk utrikespolitik och signalerade slutet på det brittiska inflytandet i Mellanöstern.^[5] De flesta historiker hävdar att han begick en rad misstag, särskilt när han inte insåg djupet av det amerikanska motståndet mot militära aktioner.^[6] Två månader efter att ha beordrat ett slut på Suezoperationen avgick han som premiärminister på grund av dålig hälsa och för att han var allmänt misstänkt för att ha vilselett Brittiska underhuset om graden av maskopi med Frankrike och Israel.^[7]

Eden anses allmänt vara en av de minst framgångsrika brittiska premiärministrarna under 1900-talet, även om två allmänt sympatiska biografier har bidragit till att ändra åsiktsbalansen.^[8][9][10] Han var den förste av femton brittiska premiärministrar som utsågs av drottning Elizabeth II under hennes sjuttioåriga regeringstid.^[11]