Deduktion

Deduktion (vetenskapliga bevis) är generellt identiskt med härledning av slutsatser från givna premisser. Deduktiva slutledningar karakteriseras av att det råder ett hypotetiskt förhållande mellan premisser och slutsats, det vill säga ett förhållande av typen: Om P, så S.^[1]

Begreppet deduktion används också för att i bredare bemärkelse beteckna alla typer av undersökningar eller forskningsdesigner som utgår från teoretiska antaganden.^[2]

Deduktion är i formella logiska system, som satslogik och predikatlogik ett syntaktiskt begrepp, vilket betyder att det är möjligt att med slutledningsreglerna kontrollera följdriktigheten av deduktionen. Man behöver således inte känna till meningen av, utan endast relationer mellan, de ord som uppträder i premisser och slutsats.^[3]

Ett formellt deduktivt system består av ett antal axiom och minst en slutledningsregel.^[4]

Metafysiska och kunskapsteoretiska resonemang har ofta en deduktiv karaktär. Argumentationen bygger vanligen på premisser, som antas vara självklara och slutledningsregler vilka oftast inte redovisas. Detta gäller för många av de stora namnen i filosofins historia som Leibniz, Spinoza, Kant, Hegel och Schopenhauer.^[5]

Hos skolastikerna, och bland andra Descartes, betyder ordet deduktion ibland en slutledning från det allmänna till det enskilda.