Estlandssvenska

Estlandssvenska (på estniska rannarootsi keel) betecknar de östsvenska dialekter som talas eller har talats i Estlands svenskbygder, Aiboland, på öarna Ormsö, Ösel, Dagö, Lilla och Stora Rågö, Nuckö, Nargö, Odensholm och Runö, samt även i vissa mindre samhällen på estniska fastlandet, av de där boende estlandssvenskarna. Dialekterna har under århundraden utvecklats, i huvudsak oberoende av rikssvensk språkutveckling. I det estlandssvenska språket finns därför många både ålderdomliga och nybildade drag. Flera av dessa drag finns även i finlandssvenska.^[1][2].

Fram till evakueringen av estlandssvenskar under andra världskriget var svenska tillsammans med estniska umgängesspråk på de nämnda öarna.^[3] Efter Estlands självständighet har estlandssvenskan fått en ny chans i och med kurser i estlandssvenska vid folkskolor på Dagö och Ösel. Som modersmål är dialekten dock svårt hotad. Det nuvarande antalet talare är okänt^[4], men de få talare som fortfarande finns kom till Sverige 1944–1945 och är alltså över 80 år.^[5]

Estlandssvenskan innefattar ett antal dialekter, till exempel rågömålet och nuckömålet.^[2]

Gammalsvenska, som talas i Gammalsvenskby i Ukraina, är en dialekt av estlandssvenska.