Euromajdan

Euromajdan
Bildgalleri från Euromajdan
Plats	Ukraina
Datum	21 november 2013 – 9 augusti 2014
Koordinater	50°27′N 30°31′Ö / 50.450°N 30.517°Ö / 50.450; 30.517 (Kiev)
Karaktär	Demonstrationer, kravaller, flygkapning, ockupationer av offentliga byggnader, blockad av arbetet i parlamentet
Part I	Främst demonstranter som sympatiserar med oppositionspartierna: UDAR, Fäderneslandsförbundet (Batkivsjtjyna) och Svoboda samt Ukrainska nationalistkongressen KUN, UNA-UNSO och Bratstvo (Broderskapet)
Part II	Ukrainas president och regering
Ledare I	Oppositionsledarna: Vitalij Klytjko, Arsenij Jatsenjuk och Oleh Tyahnybok
Ledare II	Viktor Janukovytj och Mykola Azarov
Syfte	Politisk
Resultat	* Ukrainas president och regering avsatt och västvänlig interimsregering insatt Samarbetsavtal mellan Ukraina och EU Rysk annektering av Krim Proryska protester i östra Ukraina
Döda	105
Skadade	855 Källa för döda och skadade: Hälsoministeriet i Ukraina 11 april och 27 februari[1][2]
Gripna	234[3]

Euromajdan (ukrainska: Євромайдан, "Jevromajdan" – se Etymologi) var en politisk protest som inleddes 21 november 2013 med ett upplopp som pågick främst på Självständighetstorget och vid flera regeringsbyggnader i Ukrainas huvudstad Kiev, men också i flera andra ukrainska städer. Under januari och februari 2014 utvecklades protesterna till en revolt mot den sittande regimen, och efter svåra sammandrabbningar i Kiev med ett stort antal döda avsattes president Viktor Janukovytj 22 februari av radan, landets parlament.

Protesterna började som demonstrationer riktade mot ett uteblivet samarbetsavtal mellan Ukraina och EU som skulle kunna ge Ukraina ett större oberoende från Ryssland. Under tiden som demonstrationerna pågick fick våldsamheter och ett handelsavtal med Ryssland protesternas fokus att förflyttas till en mera allmän protest mot president Viktor Janukovytj och Mykola Azarov-regeringens ryssvänliga utrikespolitik och användning av våld mot demonstranterna. Handelsavtalet med Ryssland resulterade i att räntan på ukrainska obligationer föll och risken för en ukrainsk statsbankrutt minskade.^[4] Demonstrationerna har jämförts med "Orangea revolutionen" 2004.

I Kiev pågick demonstrationerna så gott som dagligen från starten den 21 november. Demonstrationerna var som störst på söndagarna och nådde sitt största omfång den 1 och 8 december då 400 000–800 000 demonstranter samlades. Oppositionen försökte samtidigt att blockera arbetet i parlamentet, Verchovna Rada. Oppositionen manade också flera gånger till generalstrejk utan att lyckas genomföra detta.^[5][6][7]

Den tidigare presidenten Leonid Kravtjuk tog den 9 december initiativ till ett möte mellan representanter för regeringen, men oppositionen var inte inbjuden. Två dagar senare gick Viktor Janukovytj ut med en inbjudan till oppositionen för samtal om landets kris, men fick inget gensvar.^[8] Därmed förde inte initiativet till någon lösning.^[9]

Handelsavtalet med Ryssland, misshandeln av journalisten Tetiana Tjornovil^[10][11] och terroristdomen mot tre högerextremister och de efterföljande våldsscenerna, var händelser som i omgångar gav ny kraft åt protesterna.

Oppositionen fick ny vind i seglen efter en ny lag som begränsade mötesfriheten. Lagen infördes den 17 januari 2014 och skulle göra det svårare att organisera demonstrationer, och på söndagen den 19 januari samlades därför åter mellan 100 000 och 200 000 demonstranter på Majdan Nezalezjnosti i en demonstration mot lagen. I närheten av parlamentet drabbade senare flera demonstranter samman med kravallpolisen.^[12][13]

I slutet av januari och början av februari övertogs kontrollen av flera regionala regeringsbyggnader framförallt i västra Ukraina av Euromajdan-demonstranter.^[14] Häftiga gatukravaller i mitten av februari i Kiev ledde till att demonstranterna satte hus i brand och att skarp ammunition användes mot poliser och demonstranter. Resultatet blev 105 döda, både poliser och demonstranter.

Under februari förändrade protesterna inriktning och krav ställdes på Janukovytjs avgång.^[15] Dödsskjutningarna den 20 februari ledde till att regimen förlorade kontrollen över radan. Parlamentet kunde 22 februari driva igenom ett antal lagar som innebar att polisen togs bort från Kievs gator, att 2004 års författning återinfördes, oppositionella fångar, inklusive Julia Tymosjenko som västvärlden och hennes anhängare sett som dömd i en politisk rättegång, släpptes fria och att Viktor Janukovytj både avsattes och ställdes inför riksrätt. Janukovytj flydde undan riksrätten genom en brådstörtad resa till Charkiv, vägrade att acceptera parlamentets beslut och kallade det hela för en statskupp. Han gick kort efter i exil i Ryssland. Parlamentet utlyste nyval till presidentposten 25 maj 2014.^[16]

I månadsskiftet februari/mars skedde ett illegalt maktövertagande på Krim av Ryssland, se vidare Krimkrisen 2014.

I Kiev övergick Euromajdan-demonstrationerna i en ockupation av Självständighetstorget, som fortsatte efter den tidigare oppositionens maktövertagande. Som nyvald borgmästare försökte Euromajdan-ledaren Klytjko i juni 2014 att tömma torget på demonstranter utan att lyckas. Hans åsikt fick stöd bland många Kievbor som var trötta på tältlägren och trafikstockningarna. Däremot visade de som då fortfarande höll till på torget ingen vilja att gå hem.^[17] 7 augusti gjorde regeringen ett nytt försök att med runt 300 arbetare röja bort tälten och avspärrningarna på gatan Chresjtjatyk som löper förbi Självständighetstorget. Det var då det kraftigaste försöket att rensa upp torget. Detta hindrades dock av ett dussintal demonstranterna som fortfarande var kvar på torget och som i protest tände eld på bildäck.^[18] Två dagar senare lyckades myndigheterna att upplösa protesterna på torget.