Guds transcendens

Guds transcendens (från latin transcendere, överskrida eller övergå; på svenska används också översinnlighet) betecknar Guds fullkomligt annorlunda väsen i förhållande till den värld i vilken vi lever. Människor, djur, träd, stenar och vatten är immanenta (latin immanere, förbi i eller vid; på svenska även inneboende), alltså deltagande i och begränsade till världen. Detta kan också uttryckas som att vi begränsas av dimensionerna rum och tid, medan Gud inte gör det. Den transcendente Guden befinner sig i en verklighet som övergår eller transcenderar världen och dess begränsningar.

Ofta beskrivs den hinsides världen som oändlig och tiden som utan början och slut, men det som åsyftas är snarare en total frånvaro av tid och avsaknad av avstånd. Det som finns där är dimensionslösa storheter som "kärlek", "tro", "empati" osv. Det är också egenskaper vi (om vi nu är troende) vill utveckla i jordelivet för att förbereda våra själar på livet efter den fysiska kroppens död. Bahá'u'lláh – bahá'í-trons grundare – beskriver våra själar som av samma övernaturliga beskaffenhet som Gud ^[1], och om Guds transcendens skriver han:

^[2]

Transcendensen kan gälla antingen Guds väsen eller själva kunskapen om Gud. Gud kan uppfattas som bortom allting och alltså tillhörande en annan sfär, från vilken han kan nå oss, men vi inte kan nå honom. Han kan också föreställas vara nära, men överskridande förnuftets gränser, varav följer att han är ofattbar för oss i sig själv och till sin natur eller sitt väsen. Frågan om dessa två betingar varandra, om den verklighet han så att säga lever i över huvud taget är tillgänglig för timliga varelser, har fått olika svar i olika tider, religioner och kulturer.