Kalmarunionen

Kalmarunionen
Personalunion
← ← ← 1397–1523 → →
Flagga	Vapen
Kalmarunionen 1397. (Den nordiska bosättningen på Grönland bestod vid denna tid endast av några bosättningar vid sydspetsen.)
Huvudstad	–
Statsskick	Monarki
Bildades	1397
– bildades genom	Unionsmötet i Kalmar
– bildades ur	Danmark, Norge & Sverige
Upphörde	1523
– upphörde genom	Befrielsekriget
– uppgick i	Danmark-Norge och Sverige
Idag del av	Norge Danmark Sverige Finland Island Ryssland Storbritannien Tyskland

Kalmarunionen var en skandinavisk union mellan kungarikena Danmark, Norge och Sverige som bildades 1397 och varade till 6 juni 1523. Unionen innefattade därmed områden som Finland, Island, Grönland, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna, och omfattade det största politiska samlade området i Nordens historia. Efter att Sverige lämnade unionen förblev Danmark och Norge i union fram till 1814, med betydande ändringar i formerna för denna år 1536.

Unionen grundades vid ett möte i Kalmar 1397, där aristokratin från de tre länderna samlades för att kröna Erik av Pommern till kung över de tre länderna (med drottning Margareta som inledande samregent). Från mötet finns det så kallade unionsbrevet bevarat. Det finns olika uppfattningar bland historiker om hur brevet ska tolkas. Vissa menar att det inte utgjorde något juridiskt bindande fördrag. Oavsett detta så regerades de tre rikena av samma monark. Erik efterträddes av Kristofer av Bayern. Vid dennes plötsliga bortgång i januari 1448 saknades dock en given efterträdare och Danmark och Sverige valde varsin regent. Det dröjde till 1457 innan de tre rikena åter styrdes av samme kung, Kristian I. Detta blev dock kortvarigt och efterträdare som Hans och Kristian II styrde över Sverige endast under kortare perioder. I Sverige var unionen hela tiden ett politiskt alternativ ända fram till valet av Gustav Vasa till kung 1523.

Historikern Gottfrid Carlsson karakteriserar unionen som en "förbundsstat" även om Kalmarunionen saknade lagstiftningsmakt på federal nivå.^[1] Unionen var Europas största land till ytan. Historikern Dick Harrison beskriver unionen som:

Historikern Erik Lönnroth såg unionen som en politisk och ekonomisk nödvändighet för att dämma upp den tyska expansionen mot norr under 1300-talet. När tidigare utrikespolitiska hot, Hansan, Tyska orden och nordtyska furstar, bortföll på 1500-talet försvagades också unionstanken.^[3]