Medvetandefilosofi

Medvetandefilosofi är den gren av filosofin som studerar medvetandets natur, mentala processer, mentala funktioner, mentala egenskaper och deras relation till den fysiska kroppen. Kropp–själ-problemet, det vill säga förhållandet mellan medvetandet och kroppen, betraktas ofta som den mest centrala frågan inom medvetandefilosofin, även om det finns andra frågor rörande medvetandets natur som inte involverar dess relation till den fysiska kroppen.^[1]

Dualism och monism kallas de två huvudsakliga skolor som försöker lösa kropp–själ-problemet. Enligt dualismen är medvetande och kropp i någon kategorisk mening separata från varandra. Den kan spåras tillbaka till Platon och Aristoteles ^[2][3][4] samt sankhya- och yoga-skolorna inom hinduisk filosofi,^[5] men den formulerades mest precist av René Descartes under 1600-talet.^[6] Substansdualister hävdar att medvetandet är en självständigt existerande substans, medan egenskapsdualister menar att medvetandet är en grupp av självständiga egenskaper som emergerar från och inte kan reduceras till hjärnan, men som inte är en helt distinkt substans.^[7]

Monism kallas positionen som gör gällande att medvetande och kropp inte är två ontologiskt distinkta entiteter. Detta synsätt förespråkades först i västerländsk filosofi av Parmenides under 400-talet f.Kr. och accepterades senare av 1600-talsfilosofen och rationalisten Baruch Spinoza.^[8] Fysikalister argumenterar för att endast de entiteter som postuleras av fysiken existerar, och att medvetandet förr eller senare helt kommer att kunna förklaras i termer av de entiteter som fysisk teori ständigt upptäcker och utvecklar. Idealister hävdar att det enda som existerar är medvetande och att den yttre världen antingen är mental själv eller en illusion skapad av medvetandet. Neutrala monister menar att det finns någon annan, neutral substans, och att både materia och medvetande är egenskaper av denna okända substans. De vanligaste monistiska positionerna under 1800- och 1900-talet har varit varianter av fysikalism; dessa positioner innefattar behaviorism, identitetsteorin, anomal monism och funktionalism.^[9]

Många medvetandefilosofer har intagit antingen en reduktionistisk eller icke-reduktionistisk fysikalism och på olika sätt vidhållit att medvetandet inte är någonting separat från kroppen.^[9] Dessa tillvägagångssätt har varit inflytelserika i synnerhet inom naturvetenskaperna, särskilt inom sociobiologin, datavetenskapen, evolutionspsykologin och de olika neurovetenskaperna.^{[10][11][12][13]} Andra filosofer har emellertid antagit en icke-fysikalisk position som utmanar uppfattningen att medvetandet är en rent fysisk konstruktion. Reduktionistiska fysikalister menar att alla mentala tillstånd och egenskaper med tiden kommer att förklaras av vetenskapliga teorier om fysiologiska processer och tillstånd.^[14][15][16] Icke-reduktionistiska fysikalister hävdar att, även om medvetandet inte består av någonting mer än hjärnan, så kan inte den mentala vokabulären, det vill säga de ord som vi använder för att beskriva mentala tillstånd, reduceras till fysikens språk och ”låg-nivåförklaringar”.^[17][18] Neurovetenskapliga framsteg har hjälpt till att klargöra vissa av dessa frågor. De är dock långt ifrån lösta och nutida medvetandefilosofer fortsätter att fråga hur de mentala tillstånden och egenskapernas subjektiva kvalitéer och intentionalitet kan förklaras i naturalistiska termer.^[19][20]