Musiketnologi

Musiketnologi är det vetenskapliga studiet av musik i dess sociala och kulturella sammanhang. Det vetenskapliga fältet omfattar skilda teoretiska och metodiska angreppssätt som betonar kulturella och sociala dimensioner i musik, istället för att fokusera enbart musikens klingande aspekter. Till musiketnologin räknas i vissa sammanhang även musikarkeologin (se nedan).

Termen musiketnologi har sitt ursprung i engelskans ethnomusicology, som först myntades av Jaap Kunst från de grekiska orden ἔθνος (ethnos, ung. "nation"), μουσική (mousike, "musik") och "logia" (lära/vetenskap). I sin första fas i utvecklingen från jämförande musikvetenskap på 1950-talet, handlade musiketnologi främst om icke-västerländsk musik, men sedan flera decennier har ämnet inkluderat studier av all världens musik (inklusive västerländsk konstmusik och populärmusik) från antropologiska, sociologiska och interkulturella perspektiv. Den amerikanske musiketnologen Bruno Nettl har påpekat att musiketnologin är en produkt av det Västerländska tänkandet; och en annan amerikansk musiketnolog, Jeff Todd Titon, har beskrivit det som studiet av "människor som gör musik".

Även om det inte finns en enda officiell definition av musiketnologi, så tenderar ledande forskare vara överens om några inslag. Dels ser musiketnologer på musik ur mer än ett rent klangmässigt och historiskt perspektiv, och ser istället på musikens roll inom en kultur, musik som kultur, och musik som en spegling av kulturen. Dels så delar många musiketnologiska studier gemensamma metoder som ingår i etnografiskt fältarbete, ofta i form av fältarbete bland dem som gör musiken, genom att lära sig språk och musik själv, och genom att ta på sig rollen som en deltagande observatör i att lära sig att utföra en musikalisk tradition, en praxis som Mantle Hood kallat "bi-musikalitet". I musikaliskt fältarbete ingår ofta också att samla in inspelningar och kontextuell information om den studerade musiken, till exempel genom kvalitativa forskningsintervjuer. Men det finns också kritik mot att betonandet av utövande bland musiketnologer har lett till att utestänga andra perspektiv i musikalisk kommunikation, t.ex. publik, arrangörer eller andra avnämare.^[1]