Sydliga samer

Sydliga samer

Stjärnmönster på botten av en förningskorg, ett hantverk som var vanligt bland de sydliga samerna (och yrkesgruppen sockenlappar). Betydelse – samiska grupper utanför fjällvärlden i bl.a. Mellansverige Historia – fram till 1900-talet Bosättningsområde – Svealand och delar av södra Norrland i sydligaste  Sápmi, Sverige
Regioner med betydande antal
Dalarnas län 44 (1810)  Gävleborgs län 73 (1825)  Västmanlands län 10 (1815)  Västernorrlands län ⩽130 (1860)
Språk
Samiska, svenska
Religion
Evangelisk-luthersk kristendom, samisk religion

Sydliga samer är en benämning på ett antal samiska grupper i Sverige som historiskt har bott utanför fjällvärlden i Svealand och södra Norrland och var de sydligaste samerna i Sverige.^[1][2][3] De är ej att förväxla med sydsamer som är fjällsamer i både Norge och Sverige och som traditionellt har talat sydsamiska.^[3] Båda grupperna var delmängder av samer i Mellanskandinavien.^[4]

En rad olika samiska grupper har levt helt eller delvis i mellersta Sverige och södra Norrland, utöver fjällsamerna. Det var bland annat skogssamer utan skatteland, kustskogssamer (kustnära skogssamer utan skatteland) och sjösamer. Kustskogssamerna var mer mobila än skogssamerna, men befann sig vid kusten under sommaren. Förutom renskötsel, jakt och fiske kom en del sydliga samer att försörja sig som handlande, sjömän, soldater eller sockenlappar. Sockenlapparna var en specialiserad yrkesgrupp och härstammade som regel från någon av tidigare nämnda samiska grupper. Samlingsnamnet sydliga samer för dessa grupper som inte var fjällsamer började användas av etnologen Ingvar Svanberg år 1976.^[3] Skälet till att ett heterogent samlingsbegrepp har börjat användas är att ny forskning visar att det fanns omfattande kontakter och ofta släktskap mellan samer i Mellansverige och Mellannorrland som inte var fjällsamer, att de i huvudsak var endogama och att det förekommer spekulationer om att de skulle kunna ha talat samma språk — ett utdött samiskt språk som åtminstone talades bland samerna som samlades i Gästrikland runt 1770 — innan de övergick helt till svenska.

Under flera omgångar försökte svenska staten att fördriva de sydliga samerna till fjällvärlden.^[5] Senare införde man sockenlappsinstitutionen som innebar att samerna fick stanna om de tog anställning som sockenlappar för att utföra olika sysslor åt allmogen. Under andra halvan av 1700-talet gjordes de sydliga samerna bofasta, men först omkring 1830 upphörde den skogssamiska renskötseln nästan helt.^[6][7] Så småningom uppgick de sydliga samerna i den svenska majoritetsbefolkningen, i samband med att sockenlappsinstitutionen upplöstes.^[8][9] En av de sista sydliga samerna med äldre livsstil var Nils Erik "Nisse" Wahlman (1861-1947) i Överhärde i Valbo socken utanför Gävle.^[10][11]